Vad bör man göra om vindrutan spricker?

Även om du är en försiktig bilförare så kan din bils vindruta spricka som en följd av oförutsedda händelser, såsom stenskott från bilar framför dig eller skador som en följd av andra stötar. Genom att reagera och på så sätt förhindra att stenskott förvandlas till sprickor så kan du undvika att behöva byta ut hela vindrutan.

Om du upptäcker ett stenskott med en gång och ser till att åtgärda problemet direkt så kan du öka chansen att rutan kan repareras. Stenskott eller en liten spricka i vindrutan kan oftast lagas av experter, förutsatt att skadan inte hamnat direkt i förarens synfält, fast avgörande är även hur djupt skadan gått.

Även om det är att rekommendera att en skadad vindruta åtgärdas av en firma med specialkompetens så finns det åtgärder som du kan vidta hemma under tiden som minskar risken för att skadan förvärras.

Även om det inte är en långsiktig lösning så kan du täcka skadan med tejp – detta kan förhindra att smuts tränger in, samt även fukt vilket kan orsaka allvarliga skador om det fryser till. Detta är ännu ett skäl till varför hemreparations-kit inte rekommenderas av professionella glasreparatörer, eftersom dessa kan lämna kvar fukt även efter det att skadan åtgärdats.

Eftersom din vindruta spelar en viktig roll för bilens strukturella hållfasthet så kan det vara farligt såväl för dig själv som för dina medtrafikanter att köra runt med en sprucken vindruta. Om detta inte är skäl nog att omedelbart laga din vindruta, så bör du ha i åtanke att sådana skador kan påverka resultatet vid en bilbesiktning. Även om små sprickor inte nödvändigtvis innebär att bilen underkänns vid en besiktning så gör större skador det, och du kan även finna att du stoppas av polisen om de upptäcker skadan.

I de flesta fallen så innebär en spricka i vindrutan att hela rutan måste bytas ut, men ett byte av vindruta är inte nödvändigtvis ett dyrt eller tidskrävande jobb – i synnerhet om reparationskostnaden täcks av din bilförsäkring. Proffs kan byta vindruta snabbt och säkert, samt se till att skydda bilens kaross under reparationen. I de flesta fall så kan du köra iväg redan en timme eller två efter avklarad reparation, så snart limmet som håller fast vindrutan har torkat.

En kvalitetsruta, ordentligt installerad av proffs, hjälper till att hålla dig och dina passagerare trygga och försämrar heller inte bilens värde då det är dags att sälja den.

Sacramentums “Thy Black Destiny”

På “Thy Black Destiny” har Sacramentum förvandlats till en kvartett med en förvärvad leadgitarrist. Produktionsmässigt är skivan något grumligare än den förra – gitarrerna är inte lika distinkta, utan dränks lite i distorsionen – vilket bidrar till ett lite tyngre sound. Basen lyfts relativt långt fram och är betydligt enklare att urskilja än på föregångaren, “The Coming of Chaos”.

Anledningen till varför jag finner det intressant att jämföra produktionen mellan dessa båda skivor är att de är inspelade i samma studio och med samma producent. Jag skulle säga att resultatet är lyckat med tanke på att Sacramentum på detta album valt att avvika en aning från det välpolerade, melodiska, och inrikta sig på ett mer kaotiskt framförande. Ljudbilden är således här rörigare, men långt ifrån kaotisk – snarare har musiken begåvats med en mörkare och slagkraftigare produktion som siktar på solar plexus.

Instrumenten hanteras som vanligt med skicklighet och pondus: intrikata gitarrsignaturer och snabba vändningar flyter som rinnande vatten. Sången, som den här gången har anpassats till det tyngre materialet, är mörk och hes, och framförs stilenligt med bra frasering och kraft.

Tekniken är inte helt olik förra skivan, men vissa nya element har smugit sig in, som odistorterad (eller i olika grad distorterad) gitarr i bakgrunden och passager med fingertapping.

Sacramentum glider fortfarande elegant mellan vitt divergerande impulser och stämningslägen, balanserade av medryckande övergångar och energiskt, påhittigt trumspel. Helt i linje med bandets nya dödsmetallosande stil introduceras något så apart som gitarrsolon, atonala och kaotiska – fjärran från bandets tidigare genomarbetade, konvergerande melodislingor. Detta innebär inte att de har övergett melodierna, men dessa har fått en morbid anstrykning och förekommer mer sparsmakat.

För min del är detta en förlust – inte på grund av att ett band måste hålla på och upprepa samma sak på varje skiva, utan på grund av att det i detta tillstånd av upplösning inte finns en fast punkt. Låtarna flyter bra, men med avsaknaden av melodisk helhetsvision uppstår en fragmentarisering och en förlust av fokus. Man befinner sig nästan i ett ingenmansland mellan olika “extrema” metallsubgenrer.

Trots dessa invändningar kan jag bara konstatera att “Thy Black Destiny” är en medryckande och kompetent skiva. En nedgradering från de två tidigare skivorna, och bitvis ojämn, men när den är bra – och det är den ofta – då är den en ren njutning att lyssna på.

Djävulens öga

Medan Bergman, den svenska filmkonstens okrönte kung, till största del är känd som dramatiker, så känner få till hans mer humoristiska sida. Det ironiska språket förekommer med jämna mellanrum i flera av hans filmer, men med Djävulens öga uppvisar Bergman en skicklig förmåga att även bringa skratt, utan att övergå till det sedvanliga hånskrattet.

I denna film spinner regissören vidare på temat om kärlek, nu förflyttad till ett religiöst plan, där himmel och helvete slåss om makten över den enskilda individens relationer till andra människor.

Stig Järrel, känd som den sado-masochistiska läraren i Hets, spelar en hämndlysten Satan som får reda på att Britt-Marie (Bibi Andersson), en ung kvinna, ännu inte mist sin oskuld trots sina 20 år. Satan finner sig inte i den himmelska kyskheten, och skickar upp Don Juan (Jarl Kulle) till jordelivet för att försöka förföra kvinnan och sedan beröva henne på sin oskuld. Med sig har han en tjänare vid namn Pablo (Sture Lagerwall) som törstar efter att få uppleva livet bortom helvetet.

Nils Poppe spelar en naivt troende kyrkoherde, far till Britt-Marie, som en dag träffar på Don Juan och Pablo under ett bensinstopp för att därefter bjuda hem dem till sin gård, där hans särpräglat intellektuella fru Renata (Gertrud Fridh) ligger sjuk till sängs. Samtidigt väntar ett stundande bröllop mellan dottern och hennes fästman Jonas, spelad av Axel Düberg.

Det är i denna röra som Don Juan och hans tjänare bekantar sig med familjen. Medan Pablo ger sig på att förföra hustrun, som visar sig törsta efter sinnlig kärlek efter att ha levt största delen av sitt liv med en man i religiösa drömmar, smyger Don Juan på Britt-Marie och konfronterar henne med sin syn på kärlek.

Trots förberedelserna för att kunna charma den nordiska kvinnan och bemöta henne på hennes villkor, så misslyckas Don Juan med sitt uppdrag och förmår inte bryta den känslokalla fasad som han byggt upp i helvetet.

Pablo blir den som i stället lyckas övertala Renata till att ligga med honom under en natt. När kyrkoherden, genom att en djävul uppenbarar sig för honom, blir varse om vad som håller på att hända, så slår han två flugor i en smäll och låser in djävulen i sitt skåp.

Snart inser han att inte ens de demoniska krafterna kan användas i egensyfte utan att det goda tar stryk av det onda, och filmens upplösning blir en fatal insikt om kärlekens svåruppnåeliga realitet.

I mångt och mycket kan denna komedi ses som en kommenterande fortsättning på Sommarnattens leende. Båda filmer är en studie i mänskliga relationer och vår benägenhet att skapa skygglappar för oss själva, i tron att det ska leda till en lyckligare utgång.

Vad Bergman avslöjar är att illusionerna till sist distraherar oss från livet självt och försätter oss i situationer som vi inte alltid kan dra oss ur. Satan och helvetet representerar den djuriska, hedonistiska kärleken, som är fri och inte bunden vid moralitet, men samtidigt förstår den inte kärlek som en osjälvisk företeelse byggd på tillit och delade känslor.

Kyrkoherden och himmelriket står för den naiva, självgoda och drömmande förälskelsen, där kärleken är förflyttad bort från verkligheten och in i en övernaturlig, andlig sfär.

Denna dualism beskriver individens klyvning mellan olika förhoppningar om hur kärlek är och bör vara. I Djävulens öga krossas hänsynslöst dessa uppfattningar tills tomheten tar vid.

Men till skillnad från vad många tror vill inte regissören dekonstruera kärleken i sig. För Bergman finns det en sann kärlek som är en känslokraft bortom människans patetiska försök att tämja den eller omvandla den till konstanter.

Denna sanna kärlek avslöjar sig inte som en djurisk förförelse, men heller inte som en kysk dröm, utan som en vardaglig företeelse i det lilla. Precis som med Dantes syn på helvetet, så måste kärleken enligt Bergman utsättas för existentiella prövningar och lidelser om den ska bestå höstens stormväder.

Denna allvarsamma tankegång skildras med en humoristisk överton, aldrig riktigt rolig, men heller aldrig sorglig; skådespelarna befinner sig i gränsområdet mellan de två, så även i dekoren och det sceniska landskapet, som gjorts idylliskt och stereotypt, men ändå naturtroget och motiverat med det typiskt sparsmakade som karaktäriserar Bergman.

Nils Poppe gör en fantastisk insats med sitt komiska lugn, Bibi Andersson sliter även här i våra känslor, Jarl Kulle gör ett trovärdigt och iskallt framträdande som en självironisk Don Juan, Sture Lagerwall formligen leker i sin roll och Stig Järrel har aldrig varit så sliskigt morbid och kalkylerande som han är här. Även Allan Edwall, som har fått en mindre roll som “Ördjävul”, lockande till skratt med sina lustiga retoriska poänger.

Tragik och komik på vartannat förseglar en upplevelse som i mitt tycke utgör en essentiell del av Bergmans konstnärskap, men som framför allt bär på en grundläggande livsfilosofi: tron på en heroisk kärlek som samtidigt kräver kall realism och individuell uppoffring i form av en förlorad självdignitet, som inte sällan utgör sätt för oss att manipulera varandra och dölja våra egna insikter och intentioner.

I stil med Nietzsche försöker Bergman skala bort vår pretentiösa moralism och våra lägsta djuriska utfall för att successivt komma till rätta med vår mänskliga samvaro, vilsen och kluven, men som betryggas genom en serie värderingar och insikter, förevigade genom livets inre ande.