Djävulens öga

Medan Bergman, den svenska filmkonstens okrönte kung, till största del är känd som dramatiker, så känner få till hans mer humoristiska sida. Det ironiska språket förekommer med jämna mellanrum i flera av hans filmer, men med Djävulens öga uppvisar Bergman en skicklig förmåga att även bringa skratt, utan att övergå till det sedvanliga hånskrattet.

I denna film spinner regissören vidare på temat om kärlek, nu förflyttad till ett religiöst plan, där himmel och helvete slåss om makten över den enskilda individens relationer till andra människor.

Stig Järrel, känd som den sado-masochistiska läraren i Hets, spelar en hämndlysten Satan som får reda på att Britt-Marie (Bibi Andersson), en ung kvinna, ännu inte mist sin oskuld trots sina 20 år. Satan finner sig inte i den himmelska kyskheten, och skickar upp Don Juan (Jarl Kulle) till jordelivet för att försöka förföra kvinnan och sedan beröva henne på sin oskuld. Med sig har han en tjänare vid namn Pablo (Sture Lagerwall) som törstar efter att få uppleva livet bortom helvetet.

Nils Poppe spelar en naivt troende kyrkoherde, far till Britt-Marie, som en dag träffar på Don Juan och Pablo under ett bensinstopp för att därefter bjuda hem dem till sin gård, där hans särpräglat intellektuella fru Renata (Gertrud Fridh) ligger sjuk till sängs. Samtidigt väntar ett stundande bröllop mellan dottern och hennes fästman Jonas, spelad av Axel Düberg.

Det är i denna röra som Don Juan och hans tjänare bekantar sig med familjen. Medan Pablo ger sig på att förföra hustrun, som visar sig törsta efter sinnlig kärlek efter att ha levt största delen av sitt liv med en man i religiösa drömmar, smyger Don Juan på Britt-Marie och konfronterar henne med sin syn på kärlek.

Trots förberedelserna för att kunna charma den nordiska kvinnan och bemöta henne på hennes villkor, så misslyckas Don Juan med sitt uppdrag och förmår inte bryta den känslokalla fasad som han byggt upp i helvetet.

Pablo blir den som i stället lyckas övertala Renata till att ligga med honom under en natt. När kyrkoherden, genom att en djävul uppenbarar sig för honom, blir varse om vad som håller på att hända, så slår han två flugor i en smäll och låser in djävulen i sitt skåp.

Snart inser han att inte ens de demoniska krafterna kan användas i egensyfte utan att det goda tar stryk av det onda, och filmens upplösning blir en fatal insikt om kärlekens svåruppnåeliga realitet.

I mångt och mycket kan denna komedi ses som en kommenterande fortsättning på Sommarnattens leende. Båda filmer är en studie i mänskliga relationer och vår benägenhet att skapa skygglappar för oss själva, i tron att det ska leda till en lyckligare utgång.

Vad Bergman avslöjar är att illusionerna till sist distraherar oss från livet självt och försätter oss i situationer som vi inte alltid kan dra oss ur. Satan och helvetet representerar den djuriska, hedonistiska kärleken, som är fri och inte bunden vid moralitet, men samtidigt förstår den inte kärlek som en osjälvisk företeelse byggd på tillit och delade känslor.

Kyrkoherden och himmelriket står för den naiva, självgoda och drömmande förälskelsen, där kärleken är förflyttad bort från verkligheten och in i en övernaturlig, andlig sfär.

Denna dualism beskriver individens klyvning mellan olika förhoppningar om hur kärlek är och bör vara. I Djävulens öga krossas hänsynslöst dessa uppfattningar tills tomheten tar vid.

Men till skillnad från vad många tror vill inte regissören dekonstruera kärleken i sig. För Bergman finns det en sann kärlek som är en känslokraft bortom människans patetiska försök att tämja den eller omvandla den till konstanter.

Denna sanna kärlek avslöjar sig inte som en djurisk förförelse, men heller inte som en kysk dröm, utan som en vardaglig företeelse i det lilla. Precis som med Dantes syn på helvetet, så måste kärleken enligt Bergman utsättas för existentiella prövningar och lidelser om den ska bestå höstens stormväder.

Denna allvarsamma tankegång skildras med en humoristisk överton, aldrig riktigt rolig, men heller aldrig sorglig; skådespelarna befinner sig i gränsområdet mellan de två, så även i dekoren och det sceniska landskapet, som gjorts idylliskt och stereotypt, men ändå naturtroget och motiverat med det typiskt sparsmakade som karaktäriserar Bergman.

Nils Poppe gör en fantastisk insats med sitt komiska lugn, Bibi Andersson sliter även här i våra känslor, Jarl Kulle gör ett trovärdigt och iskallt framträdande som en självironisk Don Juan, Sture Lagerwall formligen leker i sin roll och Stig Järrel har aldrig varit så sliskigt morbid och kalkylerande som han är här. Även Allan Edwall, som har fått en mindre roll som “Ördjävul”, lockande till skratt med sina lustiga retoriska poänger.

Tragik och komik på vartannat förseglar en upplevelse som i mitt tycke utgör en essentiell del av Bergmans konstnärskap, men som framför allt bär på en grundläggande livsfilosofi: tron på en heroisk kärlek som samtidigt kräver kall realism och individuell uppoffring i form av en förlorad självdignitet, som inte sällan utgör sätt för oss att manipulera varandra och dölja våra egna insikter och intentioner.

I stil med Nietzsche försöker Bergman skala bort vår pretentiösa moralism och våra lägsta djuriska utfall för att successivt komma till rätta med vår mänskliga samvaro, vilsen och kluven, men som betryggas genom en serie värderingar och insikter, förevigade genom livets inre ande.