Sacramentums “Thy Black Destiny”

På “Thy Black Destiny” har Sacramentum förvandlats till en kvartett med en förvärvad leadgitarrist. Produktionsmässigt är skivan något grumligare än den förra – gitarrerna är inte lika distinkta, utan dränks lite i distorsionen – vilket bidrar till ett lite tyngre sound. Basen lyfts relativt långt fram och är betydligt enklare att urskilja än på föregångaren, “The Coming of Chaos”.

Anledningen till varför jag finner det intressant att jämföra produktionen mellan dessa båda skivor är att de är inspelade i samma studio och med samma producent. Jag skulle säga att resultatet är lyckat med tanke på att Sacramentum på detta album valt att avvika en aning från det välpolerade, melodiska, och inrikta sig på ett mer kaotiskt framförande. Ljudbilden är således här rörigare, men långt ifrån kaotisk – snarare har musiken begåvats med en mörkare och slagkraftigare produktion som siktar på solar plexus.

Instrumenten hanteras som vanligt med skicklighet och pondus: intrikata gitarrsignaturer och snabba vändningar flyter som rinnande vatten. Sången, som den här gången har anpassats till det tyngre materialet, är mörk och hes, och framförs stilenligt med bra frasering och kraft.

Tekniken är inte helt olik förra skivan, men vissa nya element har smugit sig in, som odistorterad (eller i olika grad distorterad) gitarr i bakgrunden och passager med fingertapping.

Sacramentum glider fortfarande elegant mellan vitt divergerande impulser och stämningslägen, balanserade av medryckande övergångar och energiskt, påhittigt trumspel. Helt i linje med bandets nya dödsmetallosande stil introduceras något så apart som gitarrsolon, atonala och kaotiska – fjärran från bandets tidigare genomarbetade, konvergerande melodislingor. Detta innebär inte att de har övergett melodierna, men dessa har fått en morbid anstrykning och förekommer mer sparsmakat.

För min del är detta en förlust – inte på grund av att ett band måste hålla på och upprepa samma sak på varje skiva, utan på grund av att det i detta tillstånd av upplösning inte finns en fast punkt. Låtarna flyter bra, men med avsaknaden av melodisk helhetsvision uppstår en fragmentarisering och en förlust av fokus. Man befinner sig nästan i ett ingenmansland mellan olika “extrema” metallsubgenrer.

Trots dessa invändningar kan jag bara konstatera att “Thy Black Destiny” är en medryckande och kompetent skiva. En nedgradering från de två tidigare skivorna, och bitvis ojämn, men när den är bra – och det är den ofta – då är den en ren njutning att lyssna på.